Ansvarstrappans viktigaste
syfte är att bidra till att elevernas ansvarskänsla utvecklas, när
en skada har skett och eleverna har gjort något orätt. Det faktum
att eleverna snällt stiger uppför de trappsteg i ansvarstrappan
som hittills har skildrats (att de erkänner sina gärningar, visar
att de förstår de negativa följderna av sina gärningar, ber om ursäkt,
gottgör dem som har fått lida för deras gärningar och lovar att
de inte gör om sina orätta gärningar) garanterar dock inte att elevernas
ansvarskänsla har förstärkts. I princip kan eleverna ju göra allt
detta på ett mycket ytligt plan och förhålla sig till hela processen
som till något nödvändigt ont.
Man kan tala om ansvarskänsla
först när eleverna uppriktigt anser att de har handlat fel och verkligen
menar det när de säger att de inte mera tänker göra något liknande.
Men i en sann ansvarskänsla ingår också att man bryr sig om andra
och att man inte heller vill att andra elever skall göra något liknande.
Ett kännetecken på en
verklig attitydförändring är att eleverna är beredda att delta i
det arbete som görs i skolan för att ingen annan heller skall göra
liknande gärningar. Eleverna bör därför erbjudas möjligheter att
på något sätt delta i det förebyggande arbetet. Genom detta omvandlas
deras orätta gärningar och det ansvar som de sedan har tagit för
dem till ett kapital, som är till nytta för dem själva, för de övriga
eleverna och i sista hand för hela skolan.
Elevernas rykte blir
bättre och det förtroende som andra människor har för dem återvänder,
när människorna blir medvetna om att var och en av eleverna drar
sitt strå till stacken och på något lämpligt sätt deltar i att förebygga
liknande orätta gärningar.
Exempel
En pojke hade kallat sin klassföreståndare "jävla homo". På grund
av händelsen kallade rektorn eleven, klassföreståndaren och elevens
båda föräldrar till ett möte i skolan. Under diskussionens gång
blev det för samtliga parter klart att pojken förstod att han hade
gjort orätt och att han var uppriktigt ledsen över vad han hade
hävt ur sig. Han sade också att han var beredd att gottgöra det
lidande som han hade förorsakat läraren. Rektorn avslutade det korta
mötet med att säga att om pojken ville visa att han menade vad han
sade kunde han kanske på något sätt delta i det arbete som hade
inletts i skolan för att förbättra elevernas språkbruk. Pojken meddelade
att han var villig att göra någonting. Senare skrev han en rolig
uppsats om en dator som spottade ut svordomar och om hur datorn
omprogrammerades så att den blev salongsmässig. Uppsatsen publicerades
i skolans tidning och den väckte livlig diskussion både bland elever
och föräldrar.
