Det påstås ofta att en hel del av de ungas problem beror på deras svaga självkänsla. Ansvarstrappan bygger på uppfattningen att orsaken till många av de ungas problem inte är deras svaga självkänsla utan snarare deras svagt utvecklade ansvarskänsla.

Ansvarskänsla innebär att man bryr sig om andra människor och om sin miljö. Den innefattar bl.a. att man tar hänsyn till andra människor och till miljön, försvarar dem som är svagare och hjälper andra människor. Ansvarskänslan tycks vara en medfödd egenskap hos en del barn, men de flesta barn måste tålmodigt år efter år läras att ta ansvar. Man kan lära barn och unga ansvarskänsla på många sätt i samband med de dagliga sysslorna, men alla de situationer där de gör något orätt eller ansvarslöst erbjuder också utmärkta möjligheter att ge ansvarsfostran. Om man på ett lyckat sätt kan ingripa i ett ansvarslöst beteende utgör det ett effektivt sätt att lära barn och unga vad ansvarskänsla innebär.

Ansvarstrappan utgör en modell enligt vilken man kan ingripa i förseelser och andra orätta gärningar som barn och unga begår. Syftet med modellen är att vägleda eleven till att ta ansvar för sina gärningar. Tanken är att när en elev tar ansvar för sin gärning växer ansvarskänslan och sannolikheten för att förseelsen skall upprepas minskar.

Med orätta gärningar avses i dessa anvisningar alla slag av omoraliska eller förbjudna gärningar, t.ex. stöld, våldsamt beteende, mobbning, vandalism och andra brott mot de gemensamt överenskomna reglerna.

Att ta ansvar innebär en gradvis skeende process i vilken de elever som har gjort något orätt (1) går med på att diskutera det som har hänt och erkänner sina gärningar, (2) visar sig förstå de negativa följderna av sina gärningar, (3) ber om ursäkt för det orätta som de har gjort, (4) går med på de påföljder som gemensamt har överenskommits med dem och andra berörda parter, (5) lovar att inte upprepa gärningen och på förhand kommer överens om vad som blir följden om de inte håller sitt löfte och (6) visar ansvarskänsla genom att på något sätt delta i att förebygga liknande orätta gärningar.

För klarhetens skull har de ovannämnda sex skedena erhållit följande benämningar:

1. Erkännande
Eleverna erkänner sina gärningar.
2. Förståelse
Eleverna förstår verkningarna av sina gärningar.
3. Ursäkt
Eleverna visar att de känner sig illa till mods.
4. Gottgörelse
Eleverna går med på att gottgöra eller sona sina gärningar.
5. Löfte

Eleverna lovar att inte upprepa gärningarna..
6. Ansvarskänsla
Eleverna visar att de tycker att det är viktigt att de andra eleverna inte heller begår liknande orätta gärningar.

Vi vill ytterligare påpeka att ansvarstrappan egentligen inte innehåller något nytt. Den är en modell som mitt i händelsernas vimmel och all brådska vill påminna oss om det som vi redan vet: schematiska och auktoritärt fastställda bestraffningar kan sällan hindra ett förbjudet beteende. I vissa fall kan de t.o.m. öka det. Detta blir lätt följden om eleverna upplever ett fastställt straff som orättvist och reagerar med trots. En lyckad utredning av en förseelse kan däremot rentav ha en långvarig positiv inverkan på elevernas beteende, förutsatt att de anser att utredningen är rättvis och att den sker i samförstånd med dem och med de människor som är viktiga för dem.


Dessa anvisningar presenterar i ett nötskal de tänkesätt och modeller som behandlas utförligare i den av Utbildningsstyrelsen utgivna och av Tapani Ahola och Harri Hirvihuhta skrivna boken "Ansvarstrappan - Hur kan barn och unga vägledas till att ta ansvar för sina gärningar?"

 


TILLBAKA TILL FRAMSIDAN