Det påstås
ofta att en hel del av de ungas problem beror på deras svaga självkänsla.
Ansvarstrappan bygger på uppfattningen att orsaken till många av
de ungas problem inte är deras svaga självkänsla utan snarare deras
svagt utvecklade ansvarskänsla.
Ansvarskänsla innebär
att man bryr sig om andra människor och om sin miljö. Den innefattar
bl.a. att man tar hänsyn till andra människor och till miljön, försvarar
dem som är svagare och hjälper andra människor. Ansvarskänslan tycks
vara en medfödd egenskap hos en del barn, men de flesta barn måste
tålmodigt år efter år läras att ta ansvar. Man kan lära barn och
unga ansvarskänsla på många sätt i samband med de dagliga sysslorna,
men alla de situationer där de gör något orätt eller ansvarslöst
erbjuder också utmärkta möjligheter att ge ansvarsfostran. Om man
på ett lyckat sätt kan ingripa i ett ansvarslöst beteende utgör
det ett effektivt sätt att lära barn och unga vad ansvarskänsla
innebär.
Ansvarstrappan utgör
en modell enligt vilken man kan ingripa i förseelser och andra orätta
gärningar som barn och unga begår. Syftet med modellen är att vägleda
eleven till att ta ansvar för sina gärningar. Tanken är att när
en elev tar ansvar för sin gärning växer ansvarskänslan och sannolikheten
för att förseelsen skall upprepas minskar.
Med orätta gärningar
avses i dessa anvisningar alla slag av omoraliska eller förbjudna
gärningar, t.ex. stöld, våldsamt beteende, mobbning, vandalism och
andra brott mot de gemensamt överenskomna reglerna.
Att ta ansvar innebär
en gradvis skeende process i vilken de elever som har gjort något
orätt (1) går med på att diskutera det som har hänt och erkänner
sina gärningar, (2) visar sig förstå de negativa följderna av sina
gärningar, (3) ber om ursäkt för det orätta som de har gjort, (4)
går med på de påföljder som gemensamt har överenskommits med dem
och andra berörda parter, (5) lovar att inte upprepa gärningen och
på förhand kommer överens om vad som blir följden om de inte håller
sitt löfte och (6) visar ansvarskänsla genom att på något sätt delta
i att förebygga liknande orätta gärningar.
För klarhetens skull
har de ovannämnda sex skedena erhållit följande benämningar:
1. Erkännande
Eleverna erkänner sina gärningar.
2. Förståelse
Eleverna förstår verkningarna av sina gärningar.
3. Ursäkt
Eleverna visar att de känner sig illa till mods.
4. Gottgörelse
Eleverna går med
på att gottgöra eller sona sina gärningar.
5. Löfte
Eleverna lovar
att inte upprepa gärningarna..
6. Ansvarskänsla
Eleverna visar att de tycker att det är viktigt att de andra
eleverna inte heller begår liknande orätta gärningar.
Vi vill ytterligare påpeka
att ansvarstrappan egentligen inte innehåller något nytt. Den är
en modell som mitt i händelsernas vimmel och all brådska vill påminna
oss om det som vi redan vet: schematiska och auktoritärt fastställda
bestraffningar kan sällan hindra ett förbjudet beteende. I vissa
fall kan de t.o.m. öka det. Detta blir lätt följden om eleverna
upplever ett fastställt straff som orättvist och reagerar med trots.
En lyckad utredning av en förseelse kan däremot rentav ha en långvarig
positiv inverkan på elevernas beteende, förutsatt att de anser att
utredningen är rättvis och att den sker i samförstånd med dem och
med de människor som är viktiga för dem.